Det är lätt att föreställa sig vikingatiden som en tid utan skrift. Men det stämmer inte riktigt. Vikingarna kunde både läsa och skriva – men inte på samma sätt som vi gör idag.
Runor – mer än bara bokstäver
Istället för vårt alfabet använde man runor. Runorna tillhörde det som kallas den yngre futharken, ett runalfabet med färre tecken än vårt moderna alfabet. Det gjorde att varje runa ofta stod för flera ljud.
Det innebar att skriften var mindre exakt – men fullt användbar. Runor ristades i trä, ben, metall och sten. Till skillnad från bläck på papper var det ett hantverk som krävde tid och precision. Skrift var bokstavligen något man skar fram.
Vem kunde läsa?
Det är svårt att säga exakt hur många som kunde läsa och skriva. Men mycket tyder på att kunskapen inte var begränsad till en liten elit.
Runor användes i vardagen: för att märka ägodelar, skriva korta meddelanden och lämna spår efter sig. Arkeologiska fynd visar allt från enkla namn till mer personliga texter – ibland humoristiska, ibland praktiska.
Det tyder på att fler än man kanske tror hade åtminstone grundläggande kunskap.
Skriftens funktion
Det är också viktigt att förstå vad skriften användes till. Runor var sällan till för långa texter eller berättelser. Istället användes de kort och direkt.
Ett namn. Ett meddelande. En markering.
På runstenar kunde man också minnas personer och händelser. Där blev skriften mer högtidlig – men fortfarande koncentrerad.
Det var inte litteratur i vår mening. Det var kommunikation.
Att skriva var att lämna spår
Att skriva med runor var något mer än att bara överföra information. Det var att lämna ett avtryck.
När någon ristade sitt namn i trä eller sten var det ett sätt att säga: jag var här. Det gjorde skriften fysisk, på ett sätt som skiljer sig från dagens digitala text.
En annan form av läskunnighet
Så kunde vikingarna läsa och skriva? Ja – men på sina egna villkor. De använde ett annat system, för andra syften och i andra material. Det var mindre standardiserat, mindre exakt – men inte mindre betydelsefullt.
Kanske handlar det inte om att de kunde mindre. Utan om att de använde skrift på ett annat sätt. Ett som var närmare handen, materialet och världen omkring dem.
